Svindlande Höjder
Svindlande Höjder
Skriven av Emily Brontë (syster till Charlotte Brontë som har skrivit Jane Eyre.)
Herr Lockwood kom till herrgården Wuthering Heights och bad ägaren, Herr Heathcliff, att få hyra Heathcliffs andra hus, Thrushcross Grange. Det fick han, men sen när han är på väg hem blir han skadad. Han går stapplande ända bort till hans nya hus där han blir välkomnad av en hjärtligt trevlig hushållerska vid namn Ellen Dean. Hon ojar sig över Lockwoods skada och börjar sköta om den. Under tiden han läker berättar Ellen den tragiska historia om hur Heathcliffs tragiska uppväxt, hans obesvarade kärlek och hur han fick Thurshcross Grange. Det här är en bok om både kärlek, hat och döden, sammansvetsade till en historia.
Den här boken nådde inte riktigt upp till mina förväntningar. Efter att ha läst Jane Eyre hade jag fått för mig att den här skulle vara ungefär likadan och ungefär lika otroligt bra. Men där trodde jag fel. Jag begriper inte riktigt hur den här boken ska vara en kärleksbok. Den ynka gnutta kärlek i den här boken är varken besvarad eller romantisk. När jag läste den här boken upplevde jag bara en massa människor som hatar varandra och försöker göra livet surt för varandra. Det var otroligt många som dog också. Till slut var det ju knappt några karaktärer kvar att läsa om.
En sak jag dock gillade om den här boken var avskildheten. Det handlade om de båda gårdarna Thurshcross Grange och Wuthering Heights och heden emellan dem. Sen var det ingen mer. Därför lär man känna stället väldigt bra. Heden verkar vara så mysig och ödslig och jag skulle verkligen vilja springa runt på den.
Jag hade väldigt svårt att hänga med i den här boken. Bytena mellan nutid och dåtid var väldigt otydliga så det var svårt att veta vem det handlade om. Precis när jag hade börjat läsa boken så förstod jag ingenting. Det var först efter ungefär 50 sidor som jag började förstå hur allt hängde ihop. Jag hade gärna haft ett släktträd när jag läste den eftersom det var väldigt förvirrande med alla namn och släktband. När folk gifter sig med varandras syskon och kusiner och jag vet inte vad så blir allt väldigt virrigt.
Även fast den var så förvirrande så tyckte jag att det kändes väldigt coolt att ha läst det sen. Den är ju verkligen en klassiker och en sån bok man "ska" ha läst. Nu blir jag verkligen suger på att se filmen också så att jag kan sitta och jämföra alla detaljer.
Kram Nea
Skriven av Emily Brontë (syster till Charlotte Brontë som har skrivit Jane Eyre.)
Herr Lockwood kom till herrgården Wuthering Heights och bad ägaren, Herr Heathcliff, att få hyra Heathcliffs andra hus, Thrushcross Grange. Det fick han, men sen när han är på väg hem blir han skadad. Han går stapplande ända bort till hans nya hus där han blir välkomnad av en hjärtligt trevlig hushållerska vid namn Ellen Dean. Hon ojar sig över Lockwoods skada och börjar sköta om den. Under tiden han läker berättar Ellen den tragiska historia om hur Heathcliffs tragiska uppväxt, hans obesvarade kärlek och hur han fick Thurshcross Grange. Det här är en bok om både kärlek, hat och döden, sammansvetsade till en historia.
Den här boken nådde inte riktigt upp till mina förväntningar. Efter att ha läst Jane Eyre hade jag fått för mig att den här skulle vara ungefär likadan och ungefär lika otroligt bra. Men där trodde jag fel. Jag begriper inte riktigt hur den här boken ska vara en kärleksbok. Den ynka gnutta kärlek i den här boken är varken besvarad eller romantisk. När jag läste den här boken upplevde jag bara en massa människor som hatar varandra och försöker göra livet surt för varandra. Det var otroligt många som dog också. Till slut var det ju knappt några karaktärer kvar att läsa om.
En sak jag dock gillade om den här boken var avskildheten. Det handlade om de båda gårdarna Thurshcross Grange och Wuthering Heights och heden emellan dem. Sen var det ingen mer. Därför lär man känna stället väldigt bra. Heden verkar vara så mysig och ödslig och jag skulle verkligen vilja springa runt på den.
Jag hade väldigt svårt att hänga med i den här boken. Bytena mellan nutid och dåtid var väldigt otydliga så det var svårt att veta vem det handlade om. Precis när jag hade börjat läsa boken så förstod jag ingenting. Det var först efter ungefär 50 sidor som jag började förstå hur allt hängde ihop. Jag hade gärna haft ett släktträd när jag läste den eftersom det var väldigt förvirrande med alla namn och släktband. När folk gifter sig med varandras syskon och kusiner och jag vet inte vad så blir allt väldigt virrigt.
Även fast den var så förvirrande så tyckte jag att det kändes väldigt coolt att ha läst det sen. Den är ju verkligen en klassiker och en sån bok man "ska" ha läst. Nu blir jag verkligen suger på att se filmen också så att jag kan sitta och jämföra alla detaljer.
Kram Nea
Kommentarer
Trackback
