På kudde av gräs
På Kudde Av Gräs
Skriven av Lian Hearn
Bok två i serien Sagan om klanen Otori
Det är i ett historiskt Japan. Otori Takeo har svurit att viga sitt liv åt Släktet. Med sin onaturligt skarpa hörsel och förmågan att göra sig osynlig är han en utmärkt lönnmördare. Dock är det inte det han vill - hans kärlek till Kaede är stor och allt han vill är att vara med henne. Men det vill inte Släktet. Om Takeo inte tjänar Släktet blir han mördad.
När Takeo lämnat Kaede för Släktet så återvänder hon till hennes barndomshem. Där finner hon att hennes mor är död, och hennes far är fökrossad. Hon bestämmer sig för att ta över hennes fars arbete att leda folket. Men det är svårt att styra ett folk när man är kvinna. Många är emot henne. Och ingen får under några omständigheter upptäcka hennes hemlighet.
Den här boken blev lite av en besvikelse. Efter att ha läst den första boken väntade jag mig något lika storslaget, men det fick jag inte. Det kändes som att det inte hände något genom hela boken. Den var som en transportsträcka mellan bok ett och bok tre. Bara något för att fylla ut lite.
En sak som jag dock tyckte väldigt mycket om var språket. Det är väldigt vackert och ärligt. Hearn beskriver utan omsvep många råa krigsscener med inälvor och blod. Men hon gör det inte överdrivet. Det är bara helt ärligt. Boken tar också upp det här med genus. I en värld av män måste hon ha självförtroendet på topp för att inte bli nertrampad av männen. Jag märker verkligen hur Kaede utvecklas genom boken och lär sig hur hon ska göra för att överleva.
Det var en mening i den första boken, Över Näktergalens Golv, som jag tyckte beskrev det så bra:
"Hon var bara en bricka i herrarnas stora spel, men hon ville vara något mer, hon ville förstå spelets regler och spela det själv."
Boken byter berätarperson mellan Kaede och Takeo och det kunde bli lite virrigt ibland när man inte förstod vem det handlade om.
Skriven av Lian Hearn
Bok två i serien Sagan om klanen Otori
Det är i ett historiskt Japan. Otori Takeo har svurit att viga sitt liv åt Släktet. Med sin onaturligt skarpa hörsel och förmågan att göra sig osynlig är han en utmärkt lönnmördare. Dock är det inte det han vill - hans kärlek till Kaede är stor och allt han vill är att vara med henne. Men det vill inte Släktet. Om Takeo inte tjänar Släktet blir han mördad.
När Takeo lämnat Kaede för Släktet så återvänder hon till hennes barndomshem. Där finner hon att hennes mor är död, och hennes far är fökrossad. Hon bestämmer sig för att ta över hennes fars arbete att leda folket. Men det är svårt att styra ett folk när man är kvinna. Många är emot henne. Och ingen får under några omständigheter upptäcka hennes hemlighet.
Den här boken blev lite av en besvikelse. Efter att ha läst den första boken väntade jag mig något lika storslaget, men det fick jag inte. Det kändes som att det inte hände något genom hela boken. Den var som en transportsträcka mellan bok ett och bok tre. Bara något för att fylla ut lite.
En sak som jag dock tyckte väldigt mycket om var språket. Det är väldigt vackert och ärligt. Hearn beskriver utan omsvep många råa krigsscener med inälvor och blod. Men hon gör det inte överdrivet. Det är bara helt ärligt. Boken tar också upp det här med genus. I en värld av män måste hon ha självförtroendet på topp för att inte bli nertrampad av männen. Jag märker verkligen hur Kaede utvecklas genom boken och lär sig hur hon ska göra för att överleva.
Det var en mening i den första boken, Över Näktergalens Golv, som jag tyckte beskrev det så bra:
"Hon var bara en bricka i herrarnas stora spel, men hon ville vara något mer, hon ville förstå spelets regler och spela det själv."
Boken byter berätarperson mellan Kaede och Takeo och det kunde bli lite virrigt ibland när man inte förstod vem det handlade om.
Harry Potter and the Deathly Hallows
Harry Potter and the Deathly Hallows
Skriven av J K Rowling.
Det här är del 7 av 7.
OBS: Läs inte det här om du inte läst de tidigare delarna än!
Dumbledore är död och Harry tar sig an uppdraget att förstöra horrokruxerna. Tillsammans med Ron och Hermione ger de sig ut på jakt för hitta horrokruxerna för att sedan äntligen förgöra Voldemort. Men det blir inte utan svårigheter...
Harry Potter in my heart. Hur kan jag efter femte omläsningen fortfarande känna hjärtat dunka och läsa med sådan spänning att jag nästan glömmer att andas? Det gör inget att jag redan vet precis vad som händer. Det är ändå lika spännande.
En sak jag både tycker är synd men samtidigt bra i just den här boken är att de inte är på Hogwarts. Det är synd eftersom jag älskar Hogwarts med alla sina hemligheter, spöken och levande målningar. Det är verkligen tråkigt att Harry inte är där. Samtidigt är det kul med något nytt och att se hur de betéer sig utanför skolan. Det blir verkligen annorlunda på ett både bra och dåligt sätt.
Eftersom jag läst den så många gånger på svenska tänkte jag att jag skulle försöka mig på den på engelska den här gången, och det gjorde jag rätt i! Även om jag kände igen långt ifrån alla ord så kändes det mycket bättre att läsa den på originalspråk. Då är det verkligen Rowlings ord man läser. Utan någon översätta emellan. Det kändes verkligen bra. Sen var alla namn på ställen mycket roligare på engelska; Whomping Willow (Piskandepilträdet), Shrieking Shack (Spökande Stugan) och Room of Requirement (Vid-behov-rummet) var bara några av alla kuliga namn. Det var skönt att ha läst den på svenska tidigare också för anars hade jag nog haft svårt att hänga med.
De sista hunda sidorna måste man läsa på en gång! Det är så olidligt spännande och sorgligt så man kan inte låta bli att fälla en liten tår.
Dock är jag besviken på slutet. Det sista kapitlet heter Nineteen Years Later och där får man veta vad som hände sen. Det vill inte jag göra. Jag vill att han ska förbli ung och att berättelsen ska sluta när han fortfarande är 17 år. Jag vill inte komma ihåg honom som en snäll gammal pappa som lever ett helt vanligt liv med tre barn. Det känns bara helt fel. Fast hade den slutat som jag vill nu hade jag säkert velat ha ett annat slut. Det måste vara väldigt svårt att komma på ett passande slut till en sån stor bokserie. Alla kan inte bli helt nörja. Och boken är ändå så otroligt bra så att klaga på slutet är bara som att hitta små pyttesaker.
Av alla delar i Harry Potter-serien tycker jag nog att den här och femman, Harry Potter och Fenixordern, de bästa. Jag tycker också att den här var bättre på engelska än på svenska.
Skriven av J K Rowling.
Det här är del 7 av 7.
OBS: Läs inte det här om du inte läst de tidigare delarna än!
Dumbledore är död och Harry tar sig an uppdraget att förstöra horrokruxerna. Tillsammans med Ron och Hermione ger de sig ut på jakt för hitta horrokruxerna för att sedan äntligen förgöra Voldemort. Men det blir inte utan svårigheter...
Harry Potter in my heart. Hur kan jag efter femte omläsningen fortfarande känna hjärtat dunka och läsa med sådan spänning att jag nästan glömmer att andas? Det gör inget att jag redan vet precis vad som händer. Det är ändå lika spännande.
En sak jag både tycker är synd men samtidigt bra i just den här boken är att de inte är på Hogwarts. Det är synd eftersom jag älskar Hogwarts med alla sina hemligheter, spöken och levande målningar. Det är verkligen tråkigt att Harry inte är där. Samtidigt är det kul med något nytt och att se hur de betéer sig utanför skolan. Det blir verkligen annorlunda på ett både bra och dåligt sätt.
Eftersom jag läst den så många gånger på svenska tänkte jag att jag skulle försöka mig på den på engelska den här gången, och det gjorde jag rätt i! Även om jag kände igen långt ifrån alla ord så kändes det mycket bättre att läsa den på originalspråk. Då är det verkligen Rowlings ord man läser. Utan någon översätta emellan. Det kändes verkligen bra. Sen var alla namn på ställen mycket roligare på engelska; Whomping Willow (Piskandepilträdet), Shrieking Shack (Spökande Stugan) och Room of Requirement (Vid-behov-rummet) var bara några av alla kuliga namn. Det var skönt att ha läst den på svenska tidigare också för anars hade jag nog haft svårt att hänga med.
De sista hunda sidorna måste man läsa på en gång! Det är så olidligt spännande och sorgligt så man kan inte låta bli att fälla en liten tår.
Dock är jag besviken på slutet. Det sista kapitlet heter Nineteen Years Later och där får man veta vad som hände sen. Det vill inte jag göra. Jag vill att han ska förbli ung och att berättelsen ska sluta när han fortfarande är 17 år. Jag vill inte komma ihåg honom som en snäll gammal pappa som lever ett helt vanligt liv med tre barn. Det känns bara helt fel. Fast hade den slutat som jag vill nu hade jag säkert velat ha ett annat slut. Det måste vara väldigt svårt att komma på ett passande slut till en sån stor bokserie. Alla kan inte bli helt nörja. Och boken är ändå så otroligt bra så att klaga på slutet är bara som att hitta små pyttesaker.
Av alla delar i Harry Potter-serien tycker jag nog att den här och femman, Harry Potter och Fenixordern, de bästa. Jag tycker också att den här var bättre på engelska än på svenska.
